...och så några liverecensioner

Det händer att jag går och tittar när fräsiga orkestrar kommer till stan. För att kunna slinka in gratis och för att Sweden Rock Magazine ska få något att lägga upp på sin hemsida händer det ibland att jag också skriver om dem.

Lamb of God 5p
Backstage Werk, München, 6 Juli 2009

Till tonerna av LAMB OF GODs egen version av METALLICAs ”Blackened” – medleyt ”The Passing/In Your Words” som öppnar senaste plattan ”Wrath”, och alltså också aftonens gig – rusar jag in på Backstage Werk. Det här är en av ett mycket litet antal konserter jag varit försenad till (säg den spelning som börjar på utsatt tid!). Precis lagom till att låten kommer igång, eller snarare briserar av för-alltid-ung thrashenergi, hinner jag inta min vanliga, audiovisuellt optimerade plats bakom mixerbordet. Det första som slår en är inte vilken vild rifforgie bandet inlett – det hade jag väntat mig, och mer därtill – utan att mickdomptör Randy Blythe lagt sig till med en tvättäkta, halvmeterlång hårdrockarman. Den gamle mäskpunkaren verkar ju tidigare ha abonnerat på misslyckade frisyrer, men ser nu efter över ett decennium i branschen äntligen ut som vad han är: en bra sångare i ett bra, PANTERA-infusionerat SLAYER, alternativt Virginias svar på THE HAUNTED.
Överraskningsmoment nummer två är negativt: ljudet. Trots min strategiska position skallrar det och sprakar som om stärkarna regnskadats. Jag inbillar mig att de fått sig en omgång av den Jurassic Park-lika väderlek som verkar råda i den Alp-nära stan under sommarhalvåret, och typiskt nog också idag.
Inte så jag klagar. Ruffigheten ger bandets på de tre senaste skivorna ack så kliniska sound en hård spark i solar plexus, och verkar ha mycket mer gemensamt med den snudd på överdrivet fläskiga ”wall of guitars” som kännetecknar utmärkta ”As the Palaces Burn” från 2003. Vad som kan verka sterilt och klent på skiva blir live desto mer kaotiskt och – just det – levande. Ungefär som det ska vara, med andra ord.
Den organiska grötbröten tar dock tidigt ut sin rätt, frestar på hörselförmågan, och förvandlar många av bandets många fippligare stunder till en grumlig sörja. Jag köttar in Apotekets Musikproppar så långt att trumhinnorna är på väg att brista i hopp om att det ska balansera frekvenserna något – men icke.
Kliniskt spelar annars bröderna Adler, på trummor och gitarr. Willie, lillebrorsan, strängbändaren, ser för övrigt ut att vara lokalens tröttaste, och lyser med sin frånvaro på närvaro, så att säga. Fansen, ett antal hundratal, är däremot på alerten. De håller igång friskt och får ta åt sig äran för att denna måndagsafton blir så uppsluppen som den ändå blir. Klimax nås under dubbeln ”Redneck” (svängigare riff får man leta efter!) och ”Black Label” (svängigare rytm får man leta efter!), då hela stället kokar.
Och sen… tar det slut. Precis när det kommit igång på allvar. Inte ens ett extranummer en gång. Klockan är inte mer än strax efter halv elva. En oerhört snöplig ände på en kväll som trots vissa skavanker hade kunnat bli riktigt lyckad. Guds lamm lunkar – som headliner – av scenen efter bara drygt 50 minuter, med femhundra kids som bokstavligen gapar efter mer. Det duger fan inte.


Burst 6p
Feierwerk/Hansa 39, München, 5 mars 2009

”Hittills har vi spelat i München fyra gånger och varje konsert har varit en total katastrof” hälsar BURSTs gaphals Linus Jägerskog oss välkomna.
Också femte spelningen börjar svajigt. ”(We Watched) The Silver Rain” – som mycket väl kan vara den mäktigaste biten värmlänningarna författat till dags dato – som långsamt, långsamt byggs upp får ingen vidare respons, och dess suggestiva intro känns som en halv evighet. Publiken som förmodligen väntat sig en sedvanlig hardcoremetallisk urladdning verkar inte alls med på noterna. Själv befarar jag att bandet tagit sig vatten över huvudet som valt ett sådant udda exordium. Att byta plats på den och ”I Hold Vertigo”, som avslutar setet, hade med facit i hand passat avsevärt bättre. I tillägg är ljudet i lokalen inledningsvis ganska tamt. BURST känns nakna och trevande. Inte heller har man någon vidare dos dist att skyla missförståndet med.
Efter hand kommer dock spelningen igång. Med tanke på hur komplex bandets progressiva tonkonst faktiskt är gör man överlag bra ifrån sig. Tack vare sin höga, kollektiva, spelskicklighet som möjliggör en hel del aktivitet på scen, och Jägerskogs jävlaranamma är BURST inte bara grymma att lyssna på utan även att titta på.
Låtmaterialet skulle annars kunna tala för sig självt. Härvidlag har gruppen samlat på sig så många progghits att det måste vara direkt plågsamt att plocka ut nummer för att fylla en alldeles för kort trekvart på i rampljuset. Ikväll har lejonparten hämtats från senaste släppet ”Lazarus Bird” (8p i SRM) och samtliga stycken (minus det inledande) flyter mycket bra.
Tyvärr slirar körsången. Sittande (!) gitarristen Robert Reinholdz gnolar både klent och falskt. Detta torde vara BURSTs verkliga akilleshäl, om än den enda.


Sepultura 7p
Backstage, München, 15 februari 2009

Räkna aldrig ut en fallen hjälte.
Senast – i Göteborg våren 2007 – jag såg det senaste decenniet tämligen unisont sågade SEPULTURA var inte speciellt kul. Brassarna liknade då ett sömnigt coverband som med råge passerat sitt bäste före-datum, vars enda behållning låg i ett visst nostalgivärde, varför man då också koncentrerade setet runt gamla hits. Ett halvår dessförinnan hade Igor Cavalera aviserat sitt avhopp, och en tid senare helt okände och många år yngre Jean Dolabella tagit dennes plats. Under giget uppträdde nyförvärvet som en oerfaren, nästan valpig, prao-elev bakom pukorna hos en hop föredettingar.
Men då var då och nu är nu, visar det sig på Backstage i München. Tack och lov, bör tilläggas. Den här gången har låtlistan delats i runda slängar 50/50 med Max Cavaleras frånfälle som skiljepunkt – en måttstock SEPULTURA sannolikt alltid kommer att få dras med. Fräschare bitar som ”Forceful Behavior”, ”Sadistic Values” och ”Convicted in Life” står sig bra, faktiskt överraskande bra, mot sedan länge etablerade örhängen som ”Dead Embryonic Cells”, ”Mass Hypnosis” och – ikväll synnerligen uppsluppna – ”Troops of Doom”.
Orsaken är lättspårad. Tvenne år efter fiaskot i Göteborg har Dolabella vuxit färdigt – och bandet pånyttfötts med honom. Snubben – också han ursprungligen från Belo Horizonte – är lika säker som avslappnad i sin roll som den förmodligen viktigaste kuggen i ett väloljat groovethrashmaskineri, med färdigheter rent av värdiga sin föregångare. Klart som korvspad att SEPULTURA svänger igen. Batteristens självförtroende accentueras av ett fritt ”Kaiowas”-baserat jam där, sedan det excellerats färdigt, numer ende gitarristen Andreas Kisser med sällan skådad iver står och stampar livet ur en stackars katt. Eller om det är en wah-wah-pedal, jag svävar lite på den punkten.
Å andra sidan har Derrick Green aldrig varit någon större publikdomptör, och djungeltrumman borde Max fått ha i fred, för tvåmetersbjässens bankande ter sig både tafatt och krystat. En diafragma lika kraftfull som hans axelparti väger dock upp minusen, och –smittosamt glad i hågen aftonen till ära – överraskar han åtminstone mig med att ledigt haspla ur sig både en och fem fraser på fläckfri tyska mellan låtarna.
I och med den med facit i hand mycket lyckade rekryteringen till trumpallen tycks SEPULTURA ha genomgått en smärre renässans. Av den förra, blaserade, upplagan märks intet. Istället kan man för första gången på väldigt, väldigt, väääldigt länge skönja beröringspunkter, om än så enstaka, med det glödheta thrash-jehu som äger scenen i den 17 år gamla ”Under Siege”-VHS:n. Det är inte bara glädjande, utan också berörande på en rad andra sätt. Skönast är nog – förutsatt att de fortsätter så här – att alla som dömt ut bandet kommer få äta upp vad de sagt. Själv har jag alltid, antagligen av ren feghet, hållit mig reserverad på den punkten, och proklamerade i en analys av färska konceptplattan ”A-Lex” i senaste SRM (#58) att SEPULTURA ”klarar sig utan bröderna som en gång startade bandet.” Efter kvällen på Backstage är jag beredd att kila in ett ”bra” i den meningen.