Nya recensioner

Yours Truly har svängt ihop två nya liverecensioner till Sweden Rock Magazines hemsida. För att läsa, klicka på länkfan eller sänk blicken en och en halv centimeter.

Morbid Angel 7p
Kataklysm 7p

Backstage, München, 12 december 2008

K-o-m-p-e-t-e-n-s. Så stavas honnörsordet fredagen den 12 december på trivsamma konsertkomplexet Backstage i München. Hos KATAKLYSM märks det såväl i det visuella framförandet som i de väldiga ljudmassorna man åstadkommer – trots enbart en gitarrist lyckas man alltid med att vara fläskiga på scen. Riktigt hur man bär sig åt förstår jag inte. I bandets grooviga, semimelodiska döds återfinns en ansenlig dos slingor och andra flergitarrpartier, där normalt sett minst tolv strängar skulle krävas för att få det att låta ordentligt. Normalt sett. Med 17 års rutin i ryggen är visan en annan. Kvartetten har full koll på både instrument, ljud och publik från start till mål. Värsta öset kommer i setets slut, medelst blytunga ”In Shadows & Dust” och ”Crippled and Broken”. Efteråt verkar alla i lokalen, runt 500, nöjda med bandets insats, inklusive Quebec-karlarna själva. På growlaren Maurizio Iaconos läppar spelar ett brett smil, men gladast är underskattade trummisen Max Duhamel som ger några svettiga fans i de främre leden tidiga julklappar i form av crashcymbaler. KATAKLYSM kan rakryggade gå av scenen och belåtet varva ner med ett gäng kalla från det utmärka lokala bryggeriet Augustiner.
Geografiskt och kulturellt är Tyskland och Sverige inte så värst olika, även om nyansskillnader så gott som alltid finns. En sådan kan skönjas i sammansättningen av besökare på hårdrockskonserter, och ikväll är den extra tydlig. Jag ser besökare i de flesta åldrar och, även om männen fortfarande dominerar till antalet, är oväntat många av kvinnligt kön. En som emellertid skulle kunna tas för att tillhöra en mer androgyn människovariant är ingen annan än MORBID ANGELs publikdomptör David Vincent, som annars tillsammans med kaosgnisslaren Trey Azagthoth är så säker i sin roll att det nästan stör. Vincent – under andra former hade jag tagit honom för en högskoleutbildad konferencier, eller något åt det hållet – påminner inte bara via sin karaktäristiska lack- och läderutstyrsel och sitt stylade, korpsvartfärgade hår, utan också sitt kroppsspråk, mycket om en sleazerockare där han trippar runt på scenen och åmar sig med att ”rocka loss.” Efter så många år i branschen borde människan inte bara ha lärt sig att bemästra vilda fans utan också att headbanga som folk, kan det tyckas. Fast har man å andra sidan lagt ner omsorg på att fixa frillan kanske man inte vill förstöra den i första taget. Vad vet jag.
Dödsstilen hålls dock av den till det yttre klart hårdare Destructhor – eller Thor Anders Myhren som före detta ZYKLON-gitarristen kallas i myndighetssammanhang – och pålitlige trotjänaren Pete Sandoval på trummor. Bägge gör precis vad de ska, och spelmässigt manglar ett av extremfackets allra mest respekterade band ond brutal metal i 75 minuter utan att vika en tum. Låtlistan innefattar bland annat minst halva milstolpen ”Altars of Madness” och min – fast långt ifrån bara min, verkar det som – favorit ”Where the Slime Live.” Ganska förutsägbart med andra ord, utan att det på något sätt skulle vara negativt. Tack och lov sviker ej heller ljudet, och den här typen av musik får för en gångs skull komma till sin fulla rätt i ett livesammanhang. Programenlig är också musikhistoriens tyngsta ögonblick, ”God of Emptiness,” som rivs av strax innan lysrören i taket tänds och portarna till utgången slås upp. På vägen ut ekar frasen ”bow to me faithfully, bow to me splendidly” i huvudet, och jag bugar mig i vördnad för både MORBID ANGEL och KATAKLYSM.


Unholy Alliance: Chapter III:
Slayer 9p
Trivium 6p
Amon Amarth 7p
Mastodon 5p

Zenith, München, 18 november 2008

”’Exotisch’ säger dom, det betyder ’bra’ på tyska.” Campingägarens utsago rörande utlänningars påstådda fascination för Vägverkets älgskyltar i familjekomedin ”Sunes sommar” kan med fördel appliceras på AMON AMARTH. Det är egentligen inte konstigt varför ett magasin som brittiska Terrorizer skriver spaltmeter om ett band som besitter ett framgångskoncept som dessutom skulle kunna dra till sig extra många icke-skandinaviska öron och ögon: kvalitet genom mångårig drill, kryddad med den exotism det fornnordiska temat medför. Sålunda är vikingarna från Tumba minst lika populära i Tyskland som på hemmaplan, vilket accentueras av att man även här fått byta plats med MASTODON i spelordningen. Säkre Johan ”Hagbard” Hegg skördar bifall från en annars tisdagsseg skara åskådare, där en hel del torshammare och allehanda asa-attiraljer skönjs. Ljudet i rymliga plåtladan Zenith – i paritet med Arenan i Stockholm – är dessvärre inte lika vänligt inställt, och flertaliga stycken från senaste ”Twilight of the Thunder God” dränks helt i brummet.
Årets Unholy Alliance-turné, den tredje allt som allt, kan på papperet mycket väl vara den starkaste hittills. Därför är det inte utan att man blir lite besviken på en sådan etablerad begivenhet som MASTODON, som alltså öppnar. Förutsättningarna talar starkt emot Atlanta-männen. Decimerade, utan hospitaliserade gitarristen Bill Kelliher, och med en ynka halvtimme till förfogande, med start redan 18.15, går man en tuff uppgift till mötes: att ruska liv i de relativt fåtaliga besökare som hunnit ta sig hit efter jobb, skola, eller vad det nu kan vara. MASTODONs försök ger skral utdelning, men är inte desto mindre så tappert som man kan förvänta sig av detta klassband.
TRIVIUM lyckas snäppet bättre tack vare tilltagande publiktillströmning och, framför allt, en av aftonens starkast lysande enskilda stjärnor i Matt Heafy, som med sina fjuniga mustascher på håll liknar Kirk Hammett. Dock utan att kunna matcha den mäktiga AMON AMARTH-maskinen i fråga om respons. Det är obegripligt att åskådarna står så oberörda som de ändå gör av ledargestaltens ivriga påhejande. Gruppens många klyschor och vid det här laget tämligen välkända hitlåtar ger viss effekt, medan de storvulna kompositionerna från aktuella ”Shogun” möter ljummet mottagande.
Liksom de två föregående akterna har också de unga floridaborna ljudet emot sig. Den tjocka grötbröten framställer trist nog TRIVUM, AMON AMARTH och MASTODON som just förband, snarare än essentiella beståndsdelar i ett fläskigt, hårt och väl sammansatt metalpaket.
Inte otippat låter SLAYERs karaktäristiska, råa mellanregistersound årtionden av teknisk utveckling bättre. Överraskar desto mer gör den nu 27-åriga kvartettens form. Så här taggad har jag inte sett bandet på flera år. Och ett 85 minuter långt pärlband av de vassaste thrash metal-bitarna som skrivits kan rimligtvis inte slå fel! Dessa – av vilka jag nedan bara måste nämna en handfull – exekveras med precision framför en gigantisk ljusvägg, där videosnuttar och logotyper från karriären spelas upp. Under ”Jihad” (föreställningens svagaste nummer, om man nu ska utse ett sådant) fladdrar provocerande bilder på Usama bin Laden och ”Busken” förbi. Väldigt klatschigt, även fast den praktfulla fonden skyms till minst en tredjedel av den feta Marshall-muren man alltid envisas med att släpa med sig.
Fastän det ikväll inte betyder ett skvatt börjar åren ta ut sin rätt på L.A.-bandet. Särskilt Tom Araya – som nyligen hintat om ett slut på SLAYER-sagan inom en överskådlig framtid – ser ut att ha åldrats för var gång jag går och kollar in världens ondaste tvåtaktsmanglare. Nu kikar en mer än begynnande morfarsmage fram under hans helsvarta t-shirt. Araya är heller inte alls lika aktiv i sin frontmansroll som Heafy, även om hans röst märkligt nog fortfarande håller god vigör. Faktum är att han knappt yttrar ett enda ord mellan låtarna. Kvällens SLAYER-hjälte heter istället Dave Lombardo. Ingen skugga över Paul Bostaph, men Lombardos återkomst i bandet har uppenbarligen inneburit en rejäl vitamininjektion. Jag ser dock inte mycket av honom – bara en försynt keps skymtar bakom ett upphöjt trumset inkilat mellan staplarna av högtalarlådor. Men jag hör desto mer. Inget snack om att snubben kan bemästra sina skinn. Allt – allt! – sitter som en smäck, och hans passionerade smiskande är centralt för SLAYERs kolossala insats i afton.
Ungefär i setets mitt, lagom till ”South of Heaven”, händer något – de stela bayrarna vaknar! Hela konserten tar en ny vändning och stämningen är med ens på topp, även om det är så dags nu. När glöden hos de fyra på scen väl smittat av sig på det tröga tusentalet nedanför den är det inte längre bara imponerande att se SLAYER som fött på nytt riva av färska ”Psychopathy Red” och personliga höjdpunkterna ”Dittohead”, ”War Ensemble” och ”Seasons in the Abyss” – det är till på köpet riktigt jävla kul!
Den revitaliserade thrashmastodonten defilerar till slut hem kvällen med lejonparten av ”Reign in Blood”-skivan (alltså ej hela som var fallet i Stockholm) – från ett av de bästa musikstyckena någonsin, ”Angel of Death”, via bland annat ”Altar of Sacrifice” och ”Jesus Saves”, snabbspolar man förbi ett par spår och rundar av med det lika klassiska som utsökta medleyt på ”Postmortem” och ett, ähum, annat av de bästa styckena någonsin, ”Raining Blood.” Mer än så behöver väl inte sägas?